Det blev stor uppståndelse hos Raija på näset då Elise och hennes man återvände hem från Finland. Så mycket skulle berättas - och natten gick över till dag utan att de märkte det. Speciellt Ida var glad över att återse sin syster efter så lång tid. Men lyckan kanske var för stor för att vara... Då den främmande båten dök upp som ett ont tecken, och dimman kom smygande från havet, fick den glada sommarnatten en underton av gråt. Även Idas glada skratt tystnade då hon anade vad som kunde ske...

Norrskenet sprakade över dem - frostgult och tindrande från himlarand till himlarand. De trånga gränderna i Arkhangelsk låg runt dem, och huset de letade efter, var litet och förfallet. Skenet från en lampa letade sig ut mellan träplankorna. Mikhael och Olga var fångade i en nattlig mardröm de inte kunde fly ifrån. Ingen kunde hjälpa dem - inte ens Raija. Bara de kände till hemligheten om mannen som satt inspärrad i ett kloster, och tillsammans hade de funnit lösningen...

Snöstormen piskade. Kölden bet som isnålar i huden. Raija och hennes följe kämpade sig fram över det platta, långsträckta landskapet - mot nord - mot Havlandet. De höll på att missa vägskälet då de plötsligt stötte på den övergivna gården, Huldreplatsen. Raija visste inte då att stället skulle märka henne för livet. Huldreplatsen med sin mystik, sitt händelserika förflutna och mörka ondska - och den blonde jätten till man som skulle bli hennes öde. Mannen som ville köpa hennes kärlek...

Huset vid havet - äntligen var de framme. Skulle Raija och hennes familj slå sig till ro här, bli bofasta? Raija kände att huset bar på en dyster hemlighet, som säkert var spår efter den märkliga kvinna som bott här tidigare. Och trots sin längtan att få slå sig till ro, kände Raija en gnagande oro. Det blev inte bättre då en oväntad gäst plötsligt dök upp, en mörk höstnatt. Han var vacker som en gud, han pratade på ett språk som hon inte förstod - och han hade en otrolig glöd i sina bruna...

Reijo bodde ensam tillsammans med de fyra barnen. Raija hade de inte fått något livstecken ifrån på flera år. Men Reijo vägrade att ge upp hoppet, han väntade troget. Barnen var så gott som vuxna. Elise, den äldsta, var vacker som en vildros, och friarna flockades omkring henne. Särskilt Simon på näset var ihärdig. Men Elise ville inte binda sig, hon ville uppleva den stora kärleken som Raija hade berättat om. En dag stod en man i dörren som hon inte hade sett sedan hon var barn. Mannen ho...

Ida hade samma trolldom över sig som Raija haft. Hon hade också samma magiska inverkan på män - och fullt sjå med att hålla nattfriarna på avstånd. Ida var 17 somrar, och hon ville inte bränna sig på kärleken såsom Maja, hennes syster, hade gjort. Men det var farliga flammor som kastade sitt sken över fjorden i de ljusa sommarnätterna. Det låg något i luften. Folk kallade det besatthet...

De kom dit med häst och vagn. En man och en kvinna. Båda mörka som natten - stolta och rakryggade. Mil på mil med barrskog, spegelblankt vatten och slättland låg framför dem. Detta var deras land, tillsammans skulle de bygga ett hem och starta på nytt. Men innan året hade gått var allt ändrat. Kvinnan - som hette Maja, Raijas dotter - kände att det låg ondska i luften, något som var både främmande och skrämmande. Men hon visste inte vad det var...

Natalia var ett vinterbarn, född tillsammans med stormvinden från norr. Raija tyckte hon var det vackraste barn hon hade sett. Vacker som en liten prinsessa var hon, och som alla barn så vände hon upp och ned på deras värld. Natalia var ovanlig från det hon kom till världen, och Raija visste inte vad hon skulle tro. Vem var det barnet pratade med, och vem var det hon såg? Ett barn kan ju inte vara synskt...

Raija kände att något var fel så fort hon såg matrosen stå i dörren. -Det är myteri ombord, sa han och såg på henne med ögon lika gröna som havet. Raija förstod genast allvaret i situationen. Evgenij, hennes man, var inte hemma, och det var Evgenijs båt det rörde sig om. Raija visste att matrosens förslag om att slå ner upproret, var ett spel på liv och död. Men hon valde att följa honom. Det var något hos honom som gjorde att hon inte kunde säga nej, även om hon ville...

Raija fick en chock då den främmande flickan pratade med henne, och hon förstod vad hon sa! Hur kunde Raija förstå norska - vad hade Evgenij dolt för henne? Raija kunde fortfarande inte minnas sitt förflutna. Men i drömmarna såg hon personer, landskap, en man med gröna ögon...som hon visste att hon hade känt. Vad skulle ske med 'tsarinnan', som folk i Arkhangelsk kallade henne, den dagen hon kom ihåg sitt förflutna? Och den dagen närmade sig hela tiden...

Raija fann sig väl tillrätta i sitt nya hem. Om Karl inte riktigt var den stora kärleken så tyckte hon i alla fall mycket om honom. Och hon avgudade lilla Maja. Men Raija som var van vid stora vidder, där hon kunde springa ikapp med vinden, blev aldrig riktigt förtrolig med de höga fjällen och den mörka skogen. Och hon kunde inte glömma sin ungdoms älskade. Trots Karl tänkte hon på Honom dag och natt. Hon visste att han en dag skulle komma och då skulle hela hennes liv bli förändrat...

Legenden om Yumala levde ännu i landet vid Dvina, gudinnan som stod på sin höjd i skogen i tusen år - och försvann. Evgenij hade berättat historien för Raija, och plötsligt började hon se saker. Hon såg människor från en annan tid, som hade varit borta i generationer. Vad var det de ville berätta för henne? Var det en dröm - eller hade det verkligen skett?