Den väger bara 25 gram och piper svagt: den är hungrig, eller fryser, eller så känner den sig bara ensam. Dess gråt är så förtvivlad att den raserar den mur av vana och likgiltighet som Massimo har byggt upp. Ungen är inte mer än några dagar gammal, den är alldeles rosa och på ryggen har den en krans av vita och mjuka taggar som är lite tilltufsade. ”Kan du ta hand om den ett par dagar?” frågar Massimos veterinärkollega inför det stundande veckoslutet. Och hur kan han säga nej?Så in...